Hej hej :) tänkte bara kika in och berätta att jag lever! I morgon är det min födelsedag så på så vis är jag glad iallafall :) Annars försöker jag få vardagen att fungera igen.

När jag ska skriva ett inlägg här i bloggen handlar allt om hur jag känner och om hur jag mår, vilket det har gjort ett tag nu till och från. Jag är väl medveten om att jag inte mår bra och det är jättesvårt att försöka dölja något som gör så fruktansvärt ont inom mig men som ändå är ett måste för att man ska klara sig igenom dagarna. Det tar på en själv och det blir inte lättare av att upptäcka saker och få en massa lögner förklarade för sig av den man älskar. Det kan kännas som att jag ibland tvingar fram det där leéndet, tvingar mig till att vara glad men för mig blir det så falskt och så övergår det i tårar. Det ska ju inte behöva gå ut över andra fastän det kanske gör det, förlåt. 

Att hålla sig sysselsatt om helgerna har för mig varit en ganska viktig del, för då känns det som hårdast just för att jag får en klump i magen, och den klumpen säger mig att han kanske är med någon annan.. usch, det känns förjävligt! vissa dagar står det bara stilla och jag ser ingen utväg.. 

Då & då får jag en stark känsla av att jag måste träffa honom, krama honom och bara ha honom vid min sida. Jag mår så pass dåligt så att genom att få vara med honom gör det mig glad för en liten liten stund även om jag mår skit efteråt, och den lilla stunden blir då för mig guldvärd. Jag skulle kunna kämpa hur mycket som helst, det har jag bevisat tidigare. Men nu då? När det inte längre finns något att kämpa för som jag annars är så van att göra för den jag bryr mig om. Även om det nu kunde kännas jävligt irriterande & jobbigt ibland när man var tvungen att stå över vissa saker, inte prata med en del utvalda personer eller bara stanna hemma en kväll för man inte fick gå på just den där festen. Nu i efterhand var det så jävla värt det, men som sagt.. man är ju oftast efterklok.

Mina vänner är på mig om att jag ska vara stark, dem är så gulliga allihopa. Men jag är inte stark :/ hur länge kan jag klara det? max en vecka kanske.. men sen har jag så mycket som jag vill ska komma ut att jag inte längre klarar att behålla det hos mig. Det måste ut. Jag har bestämt mig för att inte skriva här på ett par dagar nu för att se om jag kanske får tillbaka lite lust o har något annat att dela med mig av, för just nu så känns det som att ALLA vet om hur det ligger till och att mitt hjärta är långt ifrån helt. Dags att sluta ta upp det. Men så sviken och sårad som jag har känt mig är ingenting man glömmer genom att blinka eller knäppa med fingrarna. Det är något jag dag för dag måste bearbeta genom hur jag själv är som person, något som kommer ta år och dar för mig.. än så länge har det tagit mig ca 9 månader snart.   

Efter det att becca och jag hade fördröjt tiden här hemma under ett par timmar igårkväll drog vi som sagt var till m&g där det var gott om folk. En rätt så rolig blandning tkr jag. Jag hade kul! :) När det var dags att ta sig hemåt för att få lite sömn efter stängning blev stämningen dock inte lika road, det gick bra o smidigt ett tag men sen så sket sig allt. fråga mig inte varför, för det är fanimej alltid samma svar.. elakhet! Aja, det är väl så gott som löst, eller ja.. mer "låtsas som ingenting" kanske. men oooorka!? Annars hände det lite otippade grejer här o var, haha. Hemlisar :D dumma maria-pia! Men nu ska jag dra med mig lite grejer och ta mig till djävulen han själv. Puss

Jag kommer hem, tar tempen och den visar det jag trodde.. feber :/ Jag visste att det var något skumt idag, jag svettades ena minuten och frös som bara den minuten efter. Har nu tryckt i mig lite tabletter och hoppas verkligen på att det går över, orka bli sjuk nu lagom till jul och egypten resan! Nejtack. Men trots febern mår jag som tur är bra, något jag inte brukar göra. Lite små seg är jag allt men jag orkar att hålla mig uppe såhär långt och idag har jag bestämt mig för att inte lägga mig framför tvn och somna, det är därför jag sitter här o håller mig sysselsatt för tillfället. Jag vill inte vara den som inte kan somna inatt igen.

Att inte kunna sova var inte den enda oturen jag hade med mig idag. Igår kväll måste jag på något sätt ha tryckt tillbaka väckarklockan på rummet, för imorse var allt som det skulle.. trodde jag. Gick upp som vanligt och tillslut fick jag lite brådis till tåget så mamma fick studsa upp och skjutsa mig utan en tanke på var klockan var. Så är vi påväg då mobilen ringer, det är min syster som undrar var tusan jag är påväg? "Hahah, men maria! klockan är bara 7!" jag som trodde klockan var 8, ååhneej. Så det var bara att vända. Måttligt roligt.

Om det inte vore för dig hade jag aldrig mått såhär. Det gör mig gaaalen.

"hur orkar hon, ofta man vill öppna sig sådär och skriva hur mkt som helst om hur man känner o tänker, det skulle jag aldrig göra" jaja, kan tänka mig att vissa kanske tänker så och visst har jag själv tänkt så om andra som lagt ut sig för mycket. Men allt handlar ju bara om vad jag känner och tycker, har inte direkt nämnt namn eller hoppat på någon personligen. Jag skriver vad jag vill, och varför jag skaffade mig en blogg var för att jag behövde skriva av mig lite då o då. Det känns skönt när man äntligen fått det ur sig, lite lättare för hjärtat då. Men sen att ni väljer att läsa det har jag aldrig bett om. Så inga konstiga kommentarer tack, för varför läsa om man ändå tänkt klaga?