Att våga prata om Det
När drömmar, förhoppningar och förväntningar byts ut mot sorg och ilska. Jag och min fina underbara pojkvän skulle äntligen få bli föräldrar! Det är inte så att vi har en historia bakom oss med ett hundratals försök eller andra anledningar till att vi inte lyckats bli gravida, tvärtom. Det gick förvånansvärt fort allting. Inte lika fort från ord till handling, men det är en annan femma.
En morgon sent i november myste vi lite extra och resultatet av det skulle visa sig på en liten sticka den 8/12-2015. Mensen var någon dag sen men jag hade ingen sån där märkbart konstig känsla i övrigt. Så av ren nyfikenhet och bara för att jag hade ett test hemma så skyndade jag mig in på toaletten direkt efter jobbet. Andreas satt i köket vid datorn helt ovetandes om att jag strax skulle komma utspringande med testet i handen och flåsa ur mig att jag var gravid. Det var inte så fint upplagt så som jag hade föreställt mig i huvudet. Vi skrattade lite lätt och skakade båda två av nervositet, tittade på varandra och skrattade lite till. Tänk var sjukt! Tänk var livet kan vända på bara någon sekund. Middagen som var klar för att ätas den kvällen fick stå kvar. Vi båda tappade aptiten och hade lite svårt att smälta det som precis hänt.
Trots med ett övermäktigt lyckorus i hela kroppen gick dagarna vääldigt långsamt. Vi berättade för några anhöriga (för snabbt såhär i efterhand) av ren glädje. Det var så fel i tiden för att inte berätta. Födelsedag, julafton, semester, fjällen, nyårsafton m.m väntade och det skulle bli alldeles för uppenbart ändå.
Vi fick tid hos barnmorskan för ett kortare inskrivningssamtal bara någon vecka efter det positiva testet och förväntningarna var högre än någonsin. Det var så mysigt att hand i hand gå in i väntrummet och vänta på att bli uppropade. Besöket gick fort och vi fick en ny tid för ett längre inskrivningssamtal någon vecka senare. Nu var vi igång på riktigt!
Plötsligt knackade illamåendet på dörren och hinken blev en bästa vän en tid framöver. Jag blev trött, grinig och orkeslös. Men det var bara att acceptera och försöka se det fina i det hela. Tur var väl det att jag hade Andreas som i de allra tuffaste situationer tog hand om mig på bästa sätt. Veckorna gick, julen och allt som tillhörde var över och datumet för vårt första ultraljud och kubtest närmade sig. Längtan var obeskrivlig. Torsdag den 28/1 mötte Andreas upp mig på jobbet och vi åkte därifrån med fjärilar i hela magen. Tänk att det var nu vi skulle få se vårt lilla knyte i magen för allra först gången. Att det var efter det här som vi skulle få skrika ut vår glädje till hela världen! Det är klart att en oro över att någonting var fel fanns där. Att vänta barn innebär att alltid bära på någon sorts oro. Men det var inget vi tänkte på just där och då när jag anmälde mig i receptionen i väntan på att få komma in.
Det var ett ganska så mörkt och avskalat rum. Jag fick lägga mig på sängen och Andreas satte sig på en stol bredvid. Sen gick det snabbt... ner med byxorna, upp med tröjan och på med gelé... En skärm slogs på framför oss och barnmorskan började leta sig fram. Pulsen steg och hjärtat slog volter när bilden plötsligt stannade och jag fick syn på något. Där var vårt lilla knyte.. för litet var det. Det var min första tanke. Och sen drog miljoner tankar igång på bara några få sekunder.
- "Har du haft ngn blödning?"
- "Nej"
- "Det ser ut som att det har stannat."
- "Det är lika stort som 7-8 veckor, aah graviditeten har stannat av.... tyvärr"
Tyvärr? Ja jo tack som fan för den! För sen var hon klar och ville snabbt boka in oss hos en läkare. En läkare som skulle konstatera att det hon precis sagt stämde. Den känslan där och då, den önskar jag inte ens min värsta fiende. Fy fan vilken käftsmäll! Tårarna sprutade! Och Andreas, min älskade Andreas. Min klippa, mitt allt. Han fångade upp mig och tog hand om mig från första stund.
Vi fick ta luft och andas i en hel timme innan vi fick komma in till läkaren. Det kändes som ett helt dygn. Vad som hände därefter är bara overkligt och inget man egentligen vill minnas.
Det var en matta som drogs bort under fötterna på oss båda och bilresan hem var allt annat än rolig. Det var ju inte såhär det skulle sluta. Det var ju framför allt inte NU det skulle ta slut. Vi skulle ju få se vårt barn för första gången och vi skulle ju få ta med oss bilder hem att rama in och sätta på kylskåpet, som sen varje dag skulle påminna oss om den fantastiska resan vi hade framför oss.
Men där och då tog det slut.
Det sjuka är egentligen hur vanligt ett missfall faktiskt är. Mer vanligt än man tror.. hela 10-20% av alla graviditeter slutar såhär och ändå tycker man (jag ialf) att alla i ens närhet verkar ha sån jävla tur och att det bara händer en själv. Att man står helt ensam. Eller så pratar man bara inte om sånt här? Är det en sån jävla tabu? Jag fattar inte? Ja, sjukt är det ialf.
Nu är det återhämtning och läkning både psykiskt och fysiskt som gäller. För att sen återuppta den där fantastiska resan som vi så mycket längtar efter att få ta del av tillsammans.
Extra många kramar till er som varit med om samma sak!!
