Ibland önskar jag att man var och även förblev femton år igen, att allt man levde för va sina föräldrar och sig själv, inte alla runtomkring en! Jag börjar bli riktigt less på hur jag känner mig och på hur mycket jag skulle vilja göra om allt igen. Fan! Att känna sorg, saknad och att hela tiden bli sårad är inget man vaknar upp med ett leénde på läpparna av, snarare tvärtom.

För att lösa mina vardagsproblem måste jag sköta skolan men för att sköta skolan måste jag försöka lösa mina vardagsproblem, för så här kan det inte fortsätta. Jag har satt mig själv i en jobbig situation, en sådan som är svår att ta sig ur. Jag är fast. För jag vill ju kunna känna den där närheten, den där doften och vila ögonen på det där leéndet. Det skulle bli riktigt tomt utan tanken och känslan. Gud vad jag tänker mycket, det är inte bra :/ men även om det nu kanske inte ser så ut så kämpar jag varje dag med det här. Jag har kämpat förut men då på ett sätt som tillslut gjorde mig lycklig igen. Men nurå? Det finns ju inte ens ett enda litet hopp kvar, så varför utsätter jag mig för det här? Den frågan ställer jag mig hela tiden fastän jag har ett svar på den vilket är av dem skäl jag nämnde tidigare: närheten, doften och leéndet. Jag kan ju som jag fått höra så många gånger, anses vara sjuk eller bara patetisk. Men varför jag beteer mig som jag gör ibland är just för jag är rädd, rädd för att förlora dig.

Det är ett evigt tjat om att vara "vänner".. men frågan är om det funkar alltså? Jag vill, det vill jag verkligen. Men varje gång jag får chansen vill jag bara kramas och aldrig släppa taget, vilket vänner inte gör. Gaaaah, hjälp! Jag får krupp på mig själv! Jag hatar det här! Jag tänker hela tiden att "om jag väljer att göra sådär kanske jag inte skulle må lika dåligt!?" men samtidigt som jag tänker det så finns det tankar som "men då skulle jag bara må dåligt över att jag valde att göra på det sättet" Så hur fan ska jag göra? Den frågan är den fråga jag helst hade velat haft ett svar på men som jag nu inte har vilket gör det så jäävla svårt. 

Jag vill tillbaka, tillbaka till den tiden innan det var han&jag och till tiden det var vi. Men samtidigt önskar jag att det aldrig hade hänt hur lycklig jag än var dem åren, allt med tanke på hur det slutade :'/