När jag ska skriva ett inlägg här i bloggen handlar allt om hur jag känner och om hur jag mår, vilket det har gjort ett tag nu till och från. Jag är väl medveten om att jag inte mår bra och det är jättesvårt att försöka dölja något som gör så fruktansvärt ont inom mig men som ändå är ett måste för att man ska klara sig igenom dagarna. Det tar på en själv och det blir inte lättare av att upptäcka saker och få en massa lögner förklarade för sig av den man älskar. Det kan kännas som att jag ibland tvingar fram det där leéndet, tvingar mig till att vara glad men för mig blir det så falskt och så övergår det i tårar. Det ska ju inte behöva gå ut över andra fastän det kanske gör det, förlåt. 

Att hålla sig sysselsatt om helgerna har för mig varit en ganska viktig del, för då känns det som hårdast just för att jag får en klump i magen, och den klumpen säger mig att han kanske är med någon annan.. usch, det känns förjävligt! vissa dagar står det bara stilla och jag ser ingen utväg.. 

Då & då får jag en stark känsla av att jag måste träffa honom, krama honom och bara ha honom vid min sida. Jag mår så pass dåligt så att genom att få vara med honom gör det mig glad för en liten liten stund även om jag mår skit efteråt, och den lilla stunden blir då för mig guldvärd. Jag skulle kunna kämpa hur mycket som helst, det har jag bevisat tidigare. Men nu då? När det inte längre finns något att kämpa för som jag annars är så van att göra för den jag bryr mig om. Även om det nu kunde kännas jävligt irriterande & jobbigt ibland när man var tvungen att stå över vissa saker, inte prata med en del utvalda personer eller bara stanna hemma en kväll för man inte fick gå på just den där festen. Nu i efterhand var det så jävla värt det, men som sagt.. man är ju oftast efterklok.

Mina vänner är på mig om att jag ska vara stark, dem är så gulliga allihopa. Men jag är inte stark :/ hur länge kan jag klara det? max en vecka kanske.. men sen har jag så mycket som jag vill ska komma ut att jag inte längre klarar att behålla det hos mig. Det måste ut. Jag har bestämt mig för att inte skriva här på ett par dagar nu för att se om jag kanske får tillbaka lite lust o har något annat att dela med mig av, för just nu så känns det som att ALLA vet om hur det ligger till och att mitt hjärta är långt ifrån helt. Dags att sluta ta upp det. Men så sviken och sårad som jag har känt mig är ingenting man glömmer genom att blinka eller knäppa med fingrarna. Det är något jag dag för dag måste bearbeta genom hur jag själv är som person, något som kommer ta år och dar för mig.. än så länge har det tagit mig ca 9 månader snart.