Jag är inte den starkaste personen, varken inåt eller utåt och jag är inte heller rädd för att gråta samtidigt som jag är medveten om att saker och ting förändras med tiden, även vi som personer mot varandra och att allt då kanske inte är en dans på rosor varje dag. Men varför ska det förändras på så sätt att man vid många tillfällen känner sig riktigt ensam? Jag säger inte att jag vill ha det som förr, det är annorlunda nu .. jag vet! och jag försöker tänka framåt hela tiden, men det är inte lätt. Jag är den som försöker och vill att allt ska vara bra, men då vill jag också att personen på andra sidan är beredd att visa att just han/hon finns där och vill lika mycket ..