Hur svårt kan det vara att visa någon man säger sig vilja vara vän med att man faktiskt uppskattar personen precis som han/hon är? Att man istället väljer att berätta alla personens brister och dåliga sidor gör ju inte saken varken bättre eller lättare. Ingen är perfekt, och jag vet mer än väl att jag är långt ifrån det i dina ögon.

Det vore trist att bara strunta i allt och inte låtsas bry sig, att inte längre umgås eller prata med varandra.. jag skulle inte klara av det. Jag vill inte göra dig illa och inte heller såra dig, men att du inte tänker likadant när det gäller mig är svårt att ta in.. det är svårt att inse hur det egentligen ligger till, jag vill inte se sanningen helt enkelt.

och jag vill inte heller förlora någon jag en gång älskat..
det måste väl ändå inte anses vara sjukligt att känna så. Eller har jag fel?