Idag slog tanken mig att det måste ha varit jättesvårt för alla mina nära & kära att ha lyssnat på mig dag in och dag ut, när jag mådde som sämst. Okej, att lyssna är en sak men att sen försöka få fram vad man vill säga genom ord som verkligen stöttar är otroligt svårt. Idag satt en vän till mig och öppnade sitt hjärta, och jag kände verkligen med honom. Allt jag fick höra är precis det jag själv varit med om och som jag aldrig mer vill uppleva. Jag visste precis vad jag ville ha sagt men som jag inte sa. Man sitter där, nickar och svarar lite kort. Allt jag ville var att gå därifrån då jag själv började tänka på hur svårt jag hade det. Jag kom för stunden fram till att jag är bra mycket bättre på att säga hur jag själv känner än att vara den som sitter och försöker få den andra personen i frågan på bättre tankar genom att sätta situationen i ord.