Idag har det varit en sån där jobbig dag då man bara velat dra täcket över sig i hopp om att aldrig mer behöva komma upp igen. Jag hatar den där tomma känslan jag har inom mig hela tiden och alla dem ggr man tänker, "tänk om.." eller "om jag inte hade gjort så hade det aldrig hänt" osv osv.. Vafan! Men nu när det är gjort kan man ju ändå inte göra ngt åt det så det känns som slöseri med så mkt tid fastän det verkligen inte går att tänka positivt! Jag vet inte hur jag skulle klara mig igenom en hel dag utan ngn sorts musik, men varje gång jag lyssnar på musik påminner alla låtarna mig alltid om ngt minne, både bra och dåliga. Fan va jag älskar det vi gjort, samtidigt som jag hatar det som hänt! Det finns så mkt osagt som aldrig kmr bli sagt mellan oss, och det finns så mkt ogjort som vi aldrig kommer få uppleva tillsammans. Fan! Det var inte meningen att det skulle sluta på det här sättet. Att jag skulle behöva byta kapitel överhuvudtaget! Det känns seriöst som att ngn vänt ut och in på mig, och då menar jag på ett psykiskt sätt. Alla stunder, dagar, minnen och år .. ALLT kmr tillbaka hela tiden och det gör mig så jävla dum i huvudet! Jag vill bara få dagarna att gå, men inte blir det bättre om nätterna för det. Då kan jag istället inte somna, ligger bara o grubblar på allt och ingenting, och jag känner tår efter tår längs kinden. Att det ska vara så fruktansvärt svårt. Det gick ett tag, det gick jättebra. Men vad hände? Var du tvungen att ta upp allt igen!? det är ditt fel.. ditt fel över hur jag blivit som person, för det här är inte jag! verkligen inte! 

Det väntar någon på mig nu, som alltid finns där. Min räddning inatt,
godnatt