Ibland är jag rädd, jätterädd för att jag ska falla tillbaka dit igen, dit jag befann mig för någon månad sen men samtidigt känns det som att jag blivit en starkare person med tiden och att det därför inte borde vara möjligt att hamna i den sitsen igen! Inte för att jag på något sätt vill tillbaka till personen i fråga, utan mer känslan jag hade. Den där lyckliga känslan. Alla orden som sårade, alla löften som brast och ensamheten som åt upp mig innifrån. Det är det som får mig må mindre bra och om det är något som kan få mig att falla tillbaka så är det just det! Men ju längre tiden går och dagarna bakom mig blir allt fler börjar sakta men säkert mitt rätta jag komma tillbaka igen. Det är med glädje jag säger att jag nu kan vara mig själv igen. Jag skrattar, gör impulsgrejer, träffar nytt folk, ser nya möjligheter och tar dagarna som dem kommer! Äntligen!

Om jag nånsin kommer läka helt tvivlar jag på med tanke på att om jag en gång blivit sårad så sitter det med all säkerhet kvar, sen att hjärtat inte känns lika kallt varje dag är ju en annan sak. Jag kommer alltid bära med mig detta, vart jag än går. Nu gäller det bara att fortsätta vara stark trots hur långt ner jag sjönk :) Men som folk alltid säger, "ensam är stark" det är ju egentligen bara skitsnack! iallafall så som jag ser det. Att vara ensam och bearbeta sin sorg är något som däremot är nyttigt, men jag skulle aldrig klarat mig utan mina vänner! :) tack tack tack! <3