- Där, under ditt vänstra nyckelben, sa han och placerade varsamt handflatan mot hennes hjärta.
Finns jag där någonstans?
Man kunde glimta en osäkerhet i hans blick,
så hon nickade flera gånger i ett försök att få det att försvinna, hans tvivel, sedan sa hon:
- Du finns överallt. I revbenen, njurarna och varje litet blodkärl. I lungorna också. Jag låg och tänkte på det igår kväll, att jag inte kan andas lika bra om inte du är i närheten. De blir liksom bara korta, snabba och ansträngande då, andetagen. Syret som lyckas nå ner till mina lungor räcker knappt till. Jag blir lite rädd då. Sedan tvingar jag mig själv att tänka på det där du sa om saknad, att vi lever under samma himmel och att du alltid bara är tio knapptryckningar på mobilen ifrån mig. Då kan jag andas i ett lugnare tempo igen.