Söndagen inleddes med en lång sovmorgon. Allt i sin vanliga ordning med andra ord. Det kändes att det var söndag. Allt är så trist och tråkigt. Kallt och omysigt. Jag var trött och orkade knappt ta mig upp ur sängen. Pratade tydligen i sömnen inatt också. Personen på andra sidan telefonlinjen fick äran att lyssna på en väldigt trött maria som inte minns ett ord av konversationen. Rolig tjej. Men jag han tillslut göra lite nytta här hemma innan jag fick informationen om att vi skulle ta kyrkogården idag då vi som sagt inte lyckades lika bra inatt. Så jag for iväg och hämtade upp mina vapendragare. Besökte fina gravar och stod och beundrade. Det var så fint. Sorgligt, men fint. Men fan va fel det känns. Att någon man träffat, pratat med och haft i sin omgivning under en längre tid, inte finns längre. Det är så jävla orättvist. Helt ofattbart. Men jag vet att ni tittar ner på oss, siitter på ett varsitt moln ovanför solen, njuter och vinkar glatt. Ni har det bra. Det vet jag. Jag kommer snart och besöker dig också mormor. Älskade mormor.