Allting är sig likt, bara mera trafik som kraschar i min hjärna och jag kan inte somna Det är svårt och blunda som om du inte finns där
Den senaste dryga månaden och de senaste 39 dagarna har det gått nedför. Självklart finns det stunder jag mår bra. Stunder där jag ler och är lycklig, det ska jag inte förneka. Men jag mår långt ifrån bra. Istället bär jag på en sorg. En sorg som jag aldrig fick hjälp med. Att sen därefter mista sin kärlek i samma stund som man mår som psykiskt sämst har fått mig att nå botten. Den där botten som är så förbannat svår att ta sig upp från. Känslan att fastna i en gyttjepöl och inte komma loss. Är det här livet, tänker man, och sträcker sin hand mot himlen i hopp om att finna något eller någon som kan dra dig uppåt. Till slut kommer räddningen, det gör den alltid. Men i bakgrunden breder gyttjepölen ut sig, väntandes, hela tiden med vetskapen om att du kommer att återvända. Falla, resa dig, falla, resa dig - refrängen sätter sig snabbt i huvudet, du kan rytmerna och det gör alltid lika ont att sjunga med.
Trackback
