Jag kan vara glad. Jag var glad, men sekunden efter föll jag hejdlöst. När jag faller, faller jag djupt, dit inget räddning finns. Dit där ingenting hjälper. Det gör ont. Jävligt ont. Som om någon skurit ut mitt hjärta med kniv för att sen hoppa på det miljoner gånger tills det inte finns något hopp om ett hjärtslag kvar. Det gick bra fram tills nu. Jag har försökt mitt yttersta att hålla alla dessa tankar borta. Att boxas med den där dumma klumpen i magen. Men nu faller jag igen. Som sten. Det går fort. Min kind är blöt. Min kudde är ännu blötare. Lagom jobbigt att jag hoppade över sminkborttagningen nu såhär i efterhand. Jag borde ha vetat bättre. Jag har inga krafter kvar. Ingenting kvar att ge.