Att vara olyckligt kär

Är nog nästintill det värsta som finns. Den där tomma känslan som kryper sig på. Från att ha allt det där, till ingenting av det. Det är tyst nu. Minnena samlas på en och samma plats och jag har inte längre någon kontroll över varken mig själv, situationen, eller mina känslor. Tårarna kommer ständigt påminna mig om smärtan samtidigt som leéndet kommer påminna mig om allt fint vi hade. Jag var lycklig med dig. Jag vill skrika ut allt jag känner men mest av allt vill jag skrika ditt namn och hoppas på att du hör mina rop. Jag vill lägga mig ner och dö samtidigt som jag vill leva, leva för oss, dig och mig. En månad är en lång tid och de bildas fort en klump i magen av bara tanken. Jag räknar dagarna på fingrarna och inser snabbt att saknaden kommer bli smärtsam. Jag är rädd för att inte orka. Jag är rädd för att vissna med tiden och jag är rädd för att jag kommer ha det väldigt svårt att resa mig.

Men så länge jag lever på hoppet kommer jag kunna le igen och så länge jag lever på hoppet kommer jag med lite hjälp kunna ta mig ur sängen. Så länge hoppet finns där ska jag leva. Leva för alla som bryr sig och för alla som står mig nära.
Det kommer gå upp och ner. Jag kommer ha mina perioder, perioder där jag måste få vara för mig själv. Jag har lovat, och denna gång inte bara mig själv, att jag ska klara det jag sagt. Att jag ska stå för mina ord. Men det kommer bli svårt, svårt utan dig, som för mig alltid varit en stadig punkt vid min sida. Det kommer bli svårt utan dig, utan den enda för mig.

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0