Ledsen var allt jag var idag. Tårar var allt jag delade med mig av. Jag kände mig liten och då menar jag inte sådär bra liten som man kan känna sig i någons famn. Det var inge kul. Jag släppte taget och lät han försvinna. Försvinna igen. Bort från mig. Bort från allt. Jag vet att han finns. Jag vet att han lever och andas ett par mil bort. Men här hos mig finns han inte. Smärta. Sorg. Saknad. Men det är dags att dra ut vingarna igen. Få mig själv att lyfta. Lära mig att älska igen. Det kommer vara svårt. Väldigt svårt. Jag har nu en lång väg att gå framför mig. En väg som bara fortsätter och fortsätter utan något slut. Kanske att jag en dag närmar mig en korsning och måste göra ett val. Men just nu går jag bara. Stegen är tunga. Jag vet att vi ses igen. Du och jag. Vi två. Men sålänge säger jag, hejdå.