Jag bär med mig dig överallt
Jag vet inte hur jag ska förklara. Men jag känner något slags lugn i hela mig när jag vet att jag inom kort kommer att få befinna mig nära personen som gör mig knäsvag. Det är inte det där hetset hela tiden, alla stressiga tankar avtar plötsligt och klumpen i magen är inte längre där på samma sätt. Inga tårar. Inga blöta kinder. Det går inte att sätta ord på hur skönt det är. Allt det här bara för att jag vet, för att jag vet att han tar sig tid för mig och för att jag vet att jag snart får krama honom igen. Det är imorgon, imorgon som jag kommer få känna mig lycklig för en kort stund igen, lycklig i den trasiga värld jag lever i. Men det gör ont också. Stunden varar inte för evigt. Jag vet, ingenting varar för evigt längre. Imorgon kommer jag gråta, jag kommer fälla tårar och jag kommer förlora mig själv. För jag vet, att när han stänger dörren om sig, så är han borta igen. Och jag blir då lämnad, ensam kvar - med ett hjärta som blöder.
Trackback
