Idag har jag en själ trasigare än igår och ett hjärta som inte slår. Smärta, ångest och saknad. Jag orkar inte. Jag gör bara inte det. Och till alla människor som säger sig förstå, ni gör inte det! Jag är ledsen, men om hela sanningen ska fram så är det nästan sånna människor som er man blir som mest irriterad på. Inte arg, bara irriterad. Men jag lever ständigt med det. Dag in och dag ut. Att bli irriterad har för mig blivit en vardag. En tråkig vardag. I tre timmar lyckades han göra mig lycklig. Mitt hjärta slog och jag log. Men sen då? Jag blinkar och han är borta. I g e n. Jag hatar att allt underbart ska vara så förbannat jävla kort. Jag vill bara lära mig känna igen. Leva och fyllas med färg. Ska det vara så svårt??