Fyfan va jag saknar honom just nu. Han som alltid fanns där för mig och ville mitt bästa, vad det än handlade om. Om det var dag eller natt spelade ingen roll. Jag grät i hans armar och föll handlöst många gånger. Men jag slog aldrig i golvet, sådär hårt, som jag många gånger annars gjorde. Hans armar fanns då där snabbt till hands för att dra upp mig igen. Den tryggheten finns inte längre och det skrämmer mig idag. Den är borta. Han finns fortfarande. Han andas ett par mil bort, det vet jag. Men den hand som tidigare drog mig upp ur den djupaste grop, den handen finns inte längre. Jag skulle behöva allt det där nu. Jag skulle behöva få återuppleva allt det där fina igen. Allt det där fina som idag fått mig att tro på att livslång kärlek faktiskt kan existera. Den kan, men än har jag inte kommit dit, att jag är säker på att den gör det. - Men det är ett annat kapitel.