Hata är ett starkt ord
Ligger och kollar på cheaters, tänker tillbaka på oss och känner hur det sakta bildas en klump i magen. Jag hatar otrohet. Bara ordet får mig att må illa inombords. Det är det värsta som finns. För mig går det bara inte ihop. Jag hatar mig själv för det, men jag hatar honom ännu mer. Fastän vi visste bättre hände det som inte fick hända. Vi byggde upp murar, försvarade oss själva och förstörde varandra. Försvann in i något slags skal för att aldrig mer komma ut igen. Det skulle inte vara vi. Så var det bara. Men gah! Vilken ångest. What if, är det som snurrar i huvudet nu när jag kollar på det här värdelösa programmet. Ja, tänk om? Att något så fint slutade i katastrof. Det är ju för fan katastrof! Fel fel fel. Nej men okej, usch vilka tråkiga tankegångar. Men ännu sorgligare är ju att det råkar vara lite av min grej, det här med att tänka på just dessa saker. Skitsaker som man bara inte ska tänka på. Men jag har vant mig vid att jag är en deppig person. En djup, men också känslig och kärlekfull. Jag älskar allt som har med kärlek att göra. Alla dem små tingen. Mysa, kramas och bara få vara. Det vill jag ha. Det ska jag ha. Jag är inte gjord för att vara själv. Haha, märks det att jag inte klarar av att vara ensam? Är jag så genomskinlig? Tyyypiskt. Nu räcker det. Love!
Trackback
