Jag känner mig ganska väl. För här ligger jag nu med två väldigt blöta ögon men med två ännu mer blöta kinder. Ja, herreminjesus vad jag har fällt tårar till just det här avsnittet av Sofias änglar. Jag blev så chockad över att se en person, som i det här fallet nu befinner sig på månen som hans dotter så fint hade sagt, och veta att man faktiskt träffat honom förut. Det var helt sjukt för mig. Det började med att jag tyckte han var lik någon, men när det plötsligt börjar dyka upp fler bekanta ansikten börjar jag förstå att jag faktiskt träffat dem alla. Jag satte handen mot munnen och försvann ganska snabbt in i egna tankar. Jag hade alltså träffat den här unga pappan till dem två små söta tjejerna, som kämpade tappert mot leukemin, som tyvärr sen stod som segrare. Herregud. Det vara bara sjukt. Sorgligt som in i helvete. Även om jag nu inte kände honom personligen, så blir det ändå påtagligt på något konstigt vis. Något alldeles för nära helt enkelt. Nej, det är för många tankar nu. Godnatt, och ta hand om era nära och kära <3