2. Min första kärlek
Alla minns vi väl vår första kärlek. Man var blåögd och naiv, det var passionerat och okontrollerat och man trodde på ordet föralltid. När det tog slut var varje dag svart och man trodde att man skulle drunka i tårar, att man aldrig skulle älska igen. Aldrig mer vara lycklig. Dagar och månader går och man är säker på att han är den enda. Var den enda. "Jag kommer aldrig älska någon så mycket som jag älskade honom." Ungefär så kände jag efter att ha blivit dumpad av min allra första kärlek. Jag kände så under en väldigt lång tid. Tretton månader för att vara exakt. Jag var fast. I tretton långa månader stod världen omrking mig still. Allt var svart och jag trodde inte längre på att lycka existerade. Bara det talar för att min första kärlek var, och självklart är, en väldigt speciell person. En speciell person som fortfarande ligger mig varmt om hjärtat. Han har nämnts ganska mycket tidigare här i bloggen. Då under namnet D.
Vi gick i samma skola under tre år. Sjuan, åttan och nian passerade. Vi befann oss alltså under samma tak varje dag, i tre år, utan att säga så mycket som ett enda ord till varandra. Är inte det märkligt? Det var inte förrän första året på gymnasiet jag faktiskt såg honom. Det var inte kärlek vid första ögonkastet. Snarare tvärtom. Jag kan inte påstå att jag tyckte han var ful på något vis. Men jag var äcklad. Äcklad av hur han var som person. Det var inte många gånger jag fick se hans nyktra sida av alla de gånger vi träffades. Till en början. Jag tror faktiskt att aldrig att jag fick se den sidan en enda gång. Det kanske inte var sådär jättekonstigt på den tiden då vi bara träffades under dem omständigheterna. På den tiden då allt var en fest.
Men året var i vilket fall som helst, 2006. Det var i början av året. Det hölls hemmafester varje helg, oftast med samma personer, men i olika hus. Första gången var hos, en då nära vän till mig, i hennes hus. Daniel hade börjat skriva lite smått på msn till mig. Ganska märkliga saker som jag nästan bara skrattade åt då. Han försökte verka romantisk, men trots att det kändes väldigt taget ur luften, så tyckte jag på något vis om det jag fick höra. Det var nytt och spännande för mig. Jag bjöd in honom och en kompis till ett såkallat "chillkrök", och det var där allt tog sin början. Jag sveptes med och föll allt mer. Det tog ett tag innan jag var fast på riktigt. Men jag han knappt blinka, innan det där, inte fanns något som kunde skilja oss åt. Den 14e April 2006 blev det vi, han och jag. Jag var fyllda 16 och han 17. I över två år var han min. Min på riktigt. Och jag älskade honom som om det inte fanns någon morgondag. Under vår tid tillsammans lärde han mig så otroligt mycket. Vi gick igenom eld och vatten, och det gick upp och ner, men där stod vi, alltid på varandras sida. Två hjärtan som klappade för varandra. Hemgången från malta, sommaren på gotland och gångerna i göteborg är väl egentligen dem starkaste minnerna. Bortsett från hela han som person såklart. Han som då var hela min värld.
Men Daniel. Min kära Daniel. Den killen har också miljoner brister. Han krossade mig som aldrig förr. Jag kunde inte andas och blev bara allt mer sluten i mig själv. Jag var inte där längre. Jag var borta. Långt borta. Han sårade mig, stack en kniv i min rygg och försvann alldeles för fort. Letade kärlek på annat håll medans jag höll kvar i det vi hade. Det var en tung period. Ja jävlar va tung den var. Det är nästan att jag fäller en tår här och nu när tankarna förs tillbaka dit. Till den dagen och dem stunderna. Jag blev sjuk. Sjuk i huvudet. Och det dummaste man då kan göra är att stanna. Och vad gjorde jag? Jo det dummaste man kan göra. Jag stannade. Hos honom. Ett helt år till efter det att han lämnat mig med ett hjärta i tusen bitar, stod jag vid hans sida, i vått och torrt. Tog emot hans samtal och kröp hela tiden tillbaka. Sorgligt, men sant.
Men sen kan jag med lite glädje i bröstet berätta att jag, trots att det var en evighet senare, fann lyckan i någon annan. Jag började känna på nytt. Mina hjärtslag slog inuti mitt bröst, och för första gången var det för någon annan än honom. Jag lyckades bli kär. "Kanske inte lika kär som jag en gång var i min första kärlek, för det var trots allt min första kärlek." Brukade jag ibland inbilla iallafall. Men det blev jag. Jag blev hur kär som helst och i samma stund insåg jag att man faktiskt kan ha mer än en kärlek. Men trots det, så är och kommer Daniel alltid, att förbli min första kärlek. Hur jag än vrider och vänder på det. Hur jag än jämför. Så kommer han alltid bli ihågkommen som den första kärleken. Min första kärlek.
Vi gick i samma skola under tre år. Sjuan, åttan och nian passerade. Vi befann oss alltså under samma tak varje dag, i tre år, utan att säga så mycket som ett enda ord till varandra. Är inte det märkligt? Det var inte förrän första året på gymnasiet jag faktiskt såg honom. Det var inte kärlek vid första ögonkastet. Snarare tvärtom. Jag kan inte påstå att jag tyckte han var ful på något vis. Men jag var äcklad. Äcklad av hur han var som person. Det var inte många gånger jag fick se hans nyktra sida av alla de gånger vi träffades. Till en början. Jag tror faktiskt att aldrig att jag fick se den sidan en enda gång. Det kanske inte var sådär jättekonstigt på den tiden då vi bara träffades under dem omständigheterna. På den tiden då allt var en fest.
Men året var i vilket fall som helst, 2006. Det var i början av året. Det hölls hemmafester varje helg, oftast med samma personer, men i olika hus. Första gången var hos, en då nära vän till mig, i hennes hus. Daniel hade börjat skriva lite smått på msn till mig. Ganska märkliga saker som jag nästan bara skrattade åt då. Han försökte verka romantisk, men trots att det kändes väldigt taget ur luften, så tyckte jag på något vis om det jag fick höra. Det var nytt och spännande för mig. Jag bjöd in honom och en kompis till ett såkallat "chillkrök", och det var där allt tog sin början. Jag sveptes med och föll allt mer. Det tog ett tag innan jag var fast på riktigt. Men jag han knappt blinka, innan det där, inte fanns något som kunde skilja oss åt. Den 14e April 2006 blev det vi, han och jag. Jag var fyllda 16 och han 17. I över två år var han min. Min på riktigt. Och jag älskade honom som om det inte fanns någon morgondag. Under vår tid tillsammans lärde han mig så otroligt mycket. Vi gick igenom eld och vatten, och det gick upp och ner, men där stod vi, alltid på varandras sida. Två hjärtan som klappade för varandra. Hemgången från malta, sommaren på gotland och gångerna i göteborg är väl egentligen dem starkaste minnerna. Bortsett från hela han som person såklart. Han som då var hela min värld.
Men Daniel. Min kära Daniel. Den killen har också miljoner brister. Han krossade mig som aldrig förr. Jag kunde inte andas och blev bara allt mer sluten i mig själv. Jag var inte där längre. Jag var borta. Långt borta. Han sårade mig, stack en kniv i min rygg och försvann alldeles för fort. Letade kärlek på annat håll medans jag höll kvar i det vi hade. Det var en tung period. Ja jävlar va tung den var. Det är nästan att jag fäller en tår här och nu när tankarna förs tillbaka dit. Till den dagen och dem stunderna. Jag blev sjuk. Sjuk i huvudet. Och det dummaste man då kan göra är att stanna. Och vad gjorde jag? Jo det dummaste man kan göra. Jag stannade. Hos honom. Ett helt år till efter det att han lämnat mig med ett hjärta i tusen bitar, stod jag vid hans sida, i vått och torrt. Tog emot hans samtal och kröp hela tiden tillbaka. Sorgligt, men sant.
Men sen kan jag med lite glädje i bröstet berätta att jag, trots att det var en evighet senare, fann lyckan i någon annan. Jag började känna på nytt. Mina hjärtslag slog inuti mitt bröst, och för första gången var det för någon annan än honom. Jag lyckades bli kär. "Kanske inte lika kär som jag en gång var i min första kärlek, för det var trots allt min första kärlek." Brukade jag ibland inbilla iallafall. Men det blev jag. Jag blev hur kär som helst och i samma stund insåg jag att man faktiskt kan ha mer än en kärlek. Men trots det, så är och kommer Daniel alltid, att förbli min första kärlek. Hur jag än vrider och vänder på det. Hur jag än jämför. Så kommer han alltid bli ihågkommen som den första kärleken. Min första kärlek.
Gotland 2006.
Trackback
