Den här vännen har inte alltid setts som en bästa vän, utan mer eller mindre som en syster till mig. Det vet både hon och jag.  Men i slutändan så är det just hon som är min allra bästa vän. Hon som alltid setts som min syster. Nu och föralltid. Min allra bästa vän heter Therese. Bara Therese. Men att kärt barn då skulle ha många namn kan inte vara annat än ren lögn. För det här barnet, hon är ett kärt sådant.  Hon är den jag talar med varje dag, närhelst jag behöver henne, så finns hon där, med och för mig. Jag har haft henne i hela mitt liv i alla år, hon har alltid funnits där ovillkorligt och förbehållslöst. Hon konfronterar eller ifrågasätter mig aldrig. Det är enkalst så det vet vi båda. För henne berättar jag allt, alla mina innersta hemligheter. Hon bär min börda och min sorg.  För henne vågar jag gråta på alla de vis man kan, i tysthet, våldsamt, hysteriskt och förtvivlat. Hon står alltid lika stadigt kvar vid min sida. Med båda fötterna på jorden. Stöttar och tröstar, oavsett vad. Och det är något jag kallar för en vän. En riktig vän.

Jag tror aldrig jag skulle vilja vara utan henne. Jag vet snarare, att jag aldrig skulle klara av att vara utan henne. Den här tjejen har kommit att bli en stor del av mig. Av mig och mit liv. Jag vet inget annat än att hon finns här. Något annat vill jag inte veta.

Min allra bästa vän, jag älskar dig.