Jag har inte sovit själv sen i fredags. Jag har inte sovit i min säng. Inatt sover jag själv. I min säng. Det sticker lite i hjärtat och själen gråter. Det kommer kännas tomt. Det känns redan tomt. Jag ska inte säga att jag inte ser fram emot norge, för det gör jag. Men jag såg fram emot det betydligt mer för någon månad sen. Förhoppningsvis släpper klumpen, som befinner sig i magen, när vi landat och intagit lägenheten för första gången. Jag hoppas verkligen det. Tur är väl det att jag kommer vara omringad av fyra fantastiska människor, dag som natt. Det hjälper mycket. Jag hade en tanke på att åka till tegel ikväll för en sista gång på länge, men det känns som att jag bara kommer besökas av stresstankar. Så det blir istället en kväll hemma tillsammans med tre resväskor framför mig som behöver hjälp att fyllas med miljarder grejer. Woho! Snart är det också dags att krypa ner under täcket för att för en stund ge bort hjärtat till Sveriges juniorlag i hockey. För nu när det handlar om medalj blir jag plötsligt mer intresserad än vanligt. :)