Så ligger jag här på min plats i sängen igen. Under det varma täcket med datorn i knät, som gör det ännu varmare än vad det redan är. I öronen har jag kanske världshistoriens fulaste hörlurar, men ack så fin musik. Så fin att jag skulle kunna leva endast med den. Intervjun idag gick bra. Jag har skrattat och bara mått som man ska faktiskt. Inga konstigheter. Allt för många tankar dock, men det är det alltid - lika många tankar varje dag. Knaprar pencilin tre gånger om dagen och lyssnar på musik som strör en del salt i såren. Men jag kan inte låta bli.

Men jag lever för stunden. För nuet - och just nu så finns du inte här. Även om det trycker lite på hjärtat. Dunkar lite fortare än vanligt när jag tänker på det. Så lyckas jag just nu med det mesta. Men än är natten ung och jag vill hinna somna innan det är försent. Jag vill. Men jag kan inte.