Nu var det en herrans massa dagar sen jag tog mig tid att skriva om något från listan jag tidigare satte upp. Så därför tänkte jag nu göra det.

Jag har verkligen hur många ögonblick som helst på näthinnan och som jag minns fullt ut. De personer som finns i min närhet och som känner mig väl vet att jag är en expert-på-datum-tjej, vilket har gjort att jag minns mer än vad jag egentligen borde göra. Första bilden som kommer upp i mitt huvud är svart. Ungefär lika svart som jag kände mig när jag upplevde ögonblicket. Jag är inte speciellt förvånad över att inte ett av alla mina fina ögonblick tog över dem mörka. Jag som minns så mycket fint - men tydligen mera fult. För det är just ett ögonblick som återkommer till mig gång på gång. Ögonblicket som drog sönder en liten del av mitt hjärta. En liten del av hjärtat som fortfarande är trasigt. Men mindre trasigt än förr. So here we go.

Det var en decemberkväll. Nu är det nog första gången jag inte är riktigt säker på datumet, men 13e eller 14e, och året var 2008. Jag hade då en enorm kärlek till en kille, som vid den tiden av mitt liv sågs som mitt senaste ex. Den här kvällen spelade mitt huvud mig ett spratt och den annars glada maria blev till en hysterisk och sjuk människa. Till en människa man helst inte ser sig ha i sin närhet. Jag vet det idag. Men jag visste det inte då. Det enda jag visste var att han hade planer. Han kunde inte träffa mig. Med andra ord, han ville inte träffa mig. Jag visste då att han skulle iväg och det dumma var att jag visste vart och till vem han skulle. Han krossade mig. Han slet sönder mig i bitar och stampade på mitt hjärta. Jag drabbades den stunden av panik och for dit. Med en rädsla i magen av att förlora honom. Mötet är suddigt men känslan är klarare. Om en blick hade kunnat döda så hade jag med stor sannolikhet inte haft ett liv idag. Orden mellan oss var få.

Min mamma sitter i bilen en bit bort och hans mamma står intill. Jag skakar. Så plötsligt skriker han, sådär äckligt iskallt, att jag ska dra åt helvete. Han tog upp i detalj att han hatade mig och hur mycket han ville att jag skulle försvinna ur hans liv. Han berättade om henne och om vart han var påväg. Och där stod jag. Tyst och chockad. Förstörd och trasig. Tårarna sprutade och jag ryser av bara tanken. Jag minns allt. Känslan, doften och blodsmaken i mun. Han gick sin väg. Kvar var jag och våra föräldrar. Fyra stora ögon tittade nu på mig. Hans mamma försökte med ord förklara sin sons beteende. Men det gick inte. Det var försent. Jag sjönk ner i framsätet på mammas bil, (som idag är min), och fick just där, med mitt ovetande, men för livet. Även om det inte är något större men idag är det fortfarande ett ögonblick som slår mig ibland. Det är fortfarande ett ögonblick som ger mig kalla fötter till kärlek. Som gör mig rädd och otrygg. Ett ögonblick som jag vet, inte har utlöst dem sista tårarna... ännu.