Ibland råkar jag bara tänka för mycket
Att kärlek är ett olöst mysterium råder det ingen tvivel om, för det är en gåta som är helt omöjlig att lösa. Antingen är det fel, fel fel fel. Fel person, fel situation, fel omständigheter och olycklig kärlek. Eller så är allt frid och fröjd, och man har rätt person i det perfekta förhållandet. Men någonstans i bakhuvudet har man alltid vetskapen om att - det kommer ta slut. Kanske inte imorgon, eller om en månad, kanske inte ens så långt man kan blicka fram, men nångång tar det slut. Omständigheterna kanske inte ser detsamma ut om ett halvår, ett år eller tillochmed en månad. Livet förändras, folk förändras, saker händer och skit går fel, och mitt i livets vilda svängar så står man där och möter sanningen - det är slut. Då är det inte bara förhållandet som är slut, det känns även som om hela livet är slut. Ett liv man har spenderat vid sidan om en person, en person man har lärt sig leva med, lärt känna och släppt in på djupet, en person man har ransakat sin själ med, som man har gått på eld med och levt dag för dag med. Bråk, svek och de mest underbara stunderna man aldrig kommer glömma. Minnen som aldrig försvinner, platser som alltid påminner, lukter som känns igen och en viss kärlek som alltid finns kvar. För det kan gå år på år, men man har alltid kvar de personer man har älskat djupt inne i hjärtat. Man kanske inte vet om det själv, eller helt enkelt har förnekat det för sig. Men när man känner efter, och tittar tillbaka på de stunder man uppskattade så djupt, och personen man var så otroligt förälskad i, så känner man att personen alltid kommer betyda någonting speciellt. Eller? För åren går och många betydelsefulla människor kommer att komma och gå i ens liv. Minnen försvinner, personer glöms bort och tillslut så står man där, omedveten om den person som har vart den mest betydelsefulla person i ditt liv. En person som har vart ditt allt, som du har älskat över allt annat, är nu bortglömd, ett minne som aldrig kommer åter. Det skrämmer mig. För första gången i mitt liv så skrämmer kärleken mig. Riktigt ordentligt faktiskt.
Trackback
