Att våga prata om Det
När drömmar, förhoppningar och förväntningar byts ut mot sorg och ilska. Jag och min fina underbara pojkvän skulle äntligen få bli föräldrar! Det är inte så att vi har en historia bakom oss med ett hundratals försök eller andra anledningar till att vi inte lyckats bli gravida, tvärtom. Det gick förvånansvärt fort allting. Inte lika fort från ord till handling, men det är en annan femma.
En morgon sent i november myste vi lite extra och resultatet av det skulle visa sig på en liten sticka den 8/12-2015. Mensen var någon dag sen men jag hade ingen sån där märkbart konstig känsla i övrigt. Så av ren nyfikenhet och bara för att jag hade ett test hemma så skyndade jag mig in på toaletten direkt efter jobbet. Andreas satt i köket vid datorn helt ovetandes om att jag strax skulle komma utspringande med testet i handen och flåsa ur mig att jag var gravid. Det var inte så fint upplagt så som jag hade föreställt mig i huvudet. Vi skrattade lite lätt och skakade båda två av nervositet, tittade på varandra och skrattade lite till. Tänk var sjukt! Tänk var livet kan vända på bara någon sekund. Middagen som var klar för att ätas den kvällen fick stå kvar. Vi båda tappade aptiten och hade lite svårt att smälta det som precis hänt.
Trots med ett övermäktigt lyckorus i hela kroppen gick dagarna vääldigt långsamt. Vi berättade för några anhöriga (för snabbt såhär i efterhand) av ren glädje. Det var så fel i tiden för att inte berätta. Födelsedag, julafton, semester, fjällen, nyårsafton m.m väntade och det skulle bli alldeles för uppenbart ändå.
Vi fick tid hos barnmorskan för ett kortare inskrivningssamtal bara någon vecka efter det positiva testet och förväntningarna var högre än någonsin. Det var så mysigt att hand i hand gå in i väntrummet och vänta på att bli uppropade. Besöket gick fort och vi fick en ny tid för ett längre inskrivningssamtal någon vecka senare. Nu var vi igång på riktigt!
Plötsligt knackade illamåendet på dörren och hinken blev en bästa vän en tid framöver. Jag blev trött, grinig och orkeslös. Men det var bara att acceptera och försöka se det fina i det hela. Tur var väl det att jag hade Andreas som i de allra tuffaste situationer tog hand om mig på bästa sätt. Veckorna gick, julen och allt som tillhörde var över och datumet för vårt första ultraljud och kubtest närmade sig. Längtan var obeskrivlig. Torsdag den 28/1 mötte Andreas upp mig på jobbet och vi åkte därifrån med fjärilar i hela magen. Tänk att det var nu vi skulle få se vårt lilla knyte i magen för allra först gången. Att det var efter det här som vi skulle få skrika ut vår glädje till hela världen! Det är klart att en oro över att någonting var fel fanns där. Att vänta barn innebär att alltid bära på någon sorts oro. Men det var inget vi tänkte på just där och då när jag anmälde mig i receptionen i väntan på att få komma in.
Det var ett ganska så mörkt och avskalat rum. Jag fick lägga mig på sängen och Andreas satte sig på en stol bredvid. Sen gick det snabbt... ner med byxorna, upp med tröjan och på med gelé... En skärm slogs på framför oss och barnmorskan började leta sig fram. Pulsen steg och hjärtat slog volter när bilden plötsligt stannade och jag fick syn på något. Där var vårt lilla knyte.. för litet var det. Det var min första tanke. Och sen drog miljoner tankar igång på bara några få sekunder.
- "Har du haft ngn blödning?"
- "Nej"
- "Det ser ut som att det har stannat."
- "Det är lika stort som 7-8 veckor, aah graviditeten har stannat av.... tyvärr"
Tyvärr? Ja jo tack som fan för den! För sen var hon klar och ville snabbt boka in oss hos en läkare. En läkare som skulle konstatera att det hon precis sagt stämde. Den känslan där och då, den önskar jag inte ens min värsta fiende. Fy fan vilken käftsmäll! Tårarna sprutade! Och Andreas, min älskade Andreas. Min klippa, mitt allt. Han fångade upp mig och tog hand om mig från första stund.
Vi fick ta luft och andas i en hel timme innan vi fick komma in till läkaren. Det kändes som ett helt dygn. Vad som hände därefter är bara overkligt och inget man egentligen vill minnas.
Det var en matta som drogs bort under fötterna på oss båda och bilresan hem var allt annat än rolig. Det var ju inte såhär det skulle sluta. Det var ju framför allt inte NU det skulle ta slut. Vi skulle ju få se vårt barn för första gången och vi skulle ju få ta med oss bilder hem att rama in och sätta på kylskåpet, som sen varje dag skulle påminna oss om den fantastiska resan vi hade framför oss.
Men där och då tog det slut.
Det sjuka är egentligen hur vanligt ett missfall faktiskt är. Mer vanligt än man tror.. hela 10-20% av alla graviditeter slutar såhär och ändå tycker man (jag ialf) att alla i ens närhet verkar ha sån jävla tur och att det bara händer en själv. Att man står helt ensam. Eller så pratar man bara inte om sånt här? Är det en sån jävla tabu? Jag fattar inte? Ja, sjukt är det ialf.
Nu är det återhämtning och läkning både psykiskt och fysiskt som gäller. För att sen återuppta den där fantastiska resan som vi så mycket längtar efter att få ta del av tillsammans.
Extra många kramar till er som varit med om samma sak!!
Underbara älskade Du
Det var 3 månader sen sist. Men igår fick jag träffa henne igen.
Min fina klippa här i livet ❤️
När kroppen beter sig konstigt
Att jag ens har en enda läsare kvar här fortfarande känns lite sjukt. Men mest roligt såklart :) Den senaste månaden har inte en dag passerat utan att jag haft minst 5 personer som tittat in i hopp om att jag kanske skrivit av mig lite. Det va ju trots allt snart ett helt år sen sist. Men nuså... nu tänkte jag försöka uppdatera lite då och då. Men kanske inte lika flitigt som jag gjorde när jag skrev som mest.
Så vad gör jag just här och nu? Jo jag ligger under filten i soffan och har kikat på Melodifestivalen. Jättemysigt om ni frågar mig. Jag är en sån där typisk traditionsälskare, vilket inte alltid uppskattas lika mycket hos min pojkvän som valde att tacka för sig tidigare ikväll och bege sig till sovrummet istället. Men iallafall.. Måns gjorde bra ifrån sig och förtjänade en första plats. Så nu får vi hjälpas åt att heja fram honom i Eurovision så mycket vi kan :)
Annars då? Det finns faktiskt inte så mycket att berätta just nu. Mer än att livet i övrigt är en ständig berg-ochdalbana. Min kropp strejkar och jag har hunnit bli en aningen frustrerad. Det är nämligen så att jag otåligt väntar på det vi tjejer tyvärr är tvungna stt leva med en gång i månaden. Bara det att det här med att man ska gå igenom det en gång i månaden har inte min kropp riktigt fattat. Nu har det gått 64 dagar sen den första dagen på min senate mens varav 57 av dem är dagar sen min sista dag på den mensen. Jag känner fortfarande inte av något och hoppas nu innerligt på att något ska hända väldigt snart!
Men trots det är jag lyckligt lottad som har ett jobb jag med säkerhet vet att jag fortfarande vill hålla på med, jag har en mysig lägenhet, fina vänner och inte minst en frisk familj som snart kommer att utökas ytterligare. Jag ska nämligen bli moster för tredje gången i april :) Men så har jag ju såklart världens finaste pojkvän som jag älskar lika mycket än, om inte mer och mer för varje dag som går. Så det kunde ju varit mycket värre :)
Och bättre kommer livet att bli... förhoppningsvis inom en snar framtid. Men mer om det längre fram :) ha det gott allihop. Så hörs vi snart igen :) Puss och kram.
Jag har tappat Det.
Lite nytt
Det är mycket som förändrats sen Andreas fick sin diabetes diagnos. Inte minst maten här hemma. Jag har aldrig sett en så grön och nyttig kundvagn som under senaste storhandlingen vi gjorde. Men jag klagar inte, snarare tvärtom. Jag känner redan av skillnad i kroppen och kanske att man nåndag lyckas se något man vill på den där vågen?! Men det återstår att se när en sådan införskaffats.
Annars då? Jo det är rätt så bra, om man bortser från att jag varit dunderförkyld sen i fredags och att jag led av en jävligt tung bakfylla igår efter en lördagkväll på både lokala och tegel. Jag kan verkligen inte dricka samma mängd längre, den tiden är förbi :/ Men igår kom något väldigt efterlängtat med bara en försening på nio dagar. Min mens. Så lite bättre mår jag nu och kanske är min kropp påväg att återhämta sig? :) Dock har jag fått sota för det under dagen då det har känts som att något varit påväg att lossna. Ja gott folk, en sån trevlig mensvärk har jag haft idag! Så med en svullen mage ligger jag nu i soffan och väntar på att pojken min snart ska komma hem från en fotbollsmatch. Han går aldrig på fotbollsmatcher annars, men just idag, dagen efter det ofattbara mordet på en djurgårdssupporter.. så väljer han att gå.. såklart. Men jag kollade läget för ett tag sen och han lever - tackar gudarna för det! :)
Imorgon är det tisdag och det innebär öppning på jobbet för min del och att min fina vän Becca landar i Stockholm under kvällen. På onsdag ska jag få träffa henne och världens sötaste lilltjej igen 😍 SOM jag längtat!!
Puss och godnatt!
En av alla nackdelar med små fötter
Jag vill verkligen ha ett par av dessa gamla godingar från reebok Många av er har säkert ägt ett par en gång i tiden, men inte jag! :( Dem är ju inte bara snygga utan det sägs ju faktiskt att dem är hur sköna som helst också! Så om det finns någon snäll själ därute som råkar titta förbi här ibland och tror sig veta vart jag kan hitta dessa i små storlekar - SKRIK! 😃😀
Kom igen nurååå
Gaaah! Denna jävla menstruation börjar gå mig på nerverna!! Det är inte det att jag inte vill ha den som många kanske tänker istället, nej för mig är det tvärtom. Jag vill bara att den ska bli regelbunden nångång!! Okej jättekul är det inte men däremot är det ju ett ett tecken på att kroppen fungerar som den ska och det är det väl ändå värt. Sen jag slutade äta p-piller i mars 2013 så har min kropp spelat mig ett spratt... mars 2013!!! Det är en längesen nu. Enligt läkaren så brukar det ta upp från 6 till 10 månader för kroppen att hitta tillbaka. Så nu hoppas jag verkligen att denna jävla mensvärk kommer som ett brev på posten imorgon och sen är det jag som aldrig kommer utsätta min kropp för något konstigt preventivmedel igen, det pajar ju verkligen allt! Tråååååkig jag är va? ja jag vet, men livet är inte alltid roligt!
Nu är jag inte ensam längre,
för min bättre hälft är hemma igen ❤️
#@%!?
Jag fick inte hem min kille idag heller. Men imorgon ska han få komma hem en stund över dagen, dock inte över natten. Så var det med den helgen :( Men trots det negativa får man försöka se det positiva i det hela och ikväll har två samtal hjälpt mig på den fronten. Tack min fantastiskt fina vän Becca för att du alltid får mig att skratta och ett tack till Andreas fina syster som ringde mig för att jag inte ska känna mig bortglömd i den här karusellen. För även om det är Andreas som faktiskt blivit sjuk och har det jobbigast just nu, så är det även jobbigt för en anhörig som mig som bär på miljoner tankar och lika många frågor... om inte fler. Men nu måste alla få landa, inte minst Andreas. Allt annat tar vi därefter.
Så efter en halvbra natt med alldeles för lite sömn så tänker jag nu bädda ner mig i sängen igen och hoppas på en betydligt bättre sömn inatt. För imorgon får jag åka och hämta hem honom igen, en liten stund iallafall :)
Puss och godnatt.
Dumma diabetes
Imorse åkte jag till jobbet som vilken annan torsdag som helst. Men vid lunch fick jag ett samtal och fick slänga mig i bilen hem igen. Mitt fina hjärta har blivit sjuk. Nu väntar ett liv med nya rutiner, men det kommer gå bra, det vet jag :) Jag fick säga hejdå till Andreas och åka hem själv från sjukhuset. Nu hoppas vi att det går bra imorgon och att han får komma hem igen. ❤️
Passion
En lugn söndag
Idag har vi njutit av en låång promenad i solskenet. Vilket fantastiskt väder! Vi besökte kyrkogården och promenerade längs vattnet. Nu har vårkänslorna hittat hem till mig också ☀️ Sen bar det av hem till Posten, Johanna och Stellis för en snabbvisit innan vi tog oss hem och gjorde iordning mat. Nu tar vi kväll! Puss
Min fina kärlek! ❤️
Älskade mormor ❤️
Älskade farfar ❤️
Tjejkväll
Det är inte så ofta jag träffar dessa fina tjejer, vilket jag många gånger kan få riktigt dåligt samvete över. Därför är det så skönt när vi väl träffas och ingenting har förändrats (även om det alltid hänt nya saker i våra liv) så kan vi prata om precis allt. Tack för att ni finns ❤️ Jag älskar er!
Min torsdag
Jobb, brynfix, hem, på med träningskläderna och ut på en spring/promenadrunda, nudlar till middag, duschar och däckar i soffan framför tvn. Tillsist; förflyttar mig från soffan till sängen. Roligare än så blev det inte :)
En längtan
Såhär ser min dagliga läsning ut;
Och om ni inte redan visste det så är den gemensamma nämnaren för alla dessa bloggar barn och allt som hör därtill. Men det har blivit lite av ett beroende för mig att följa deras vardagliga liv och få en inblick i hur det är att ha barn efter den där "bebisbubblan". Men mest är det väl för att jag själv har en så stor längtan efter egna barn! Jag kan till och med komma på mig själv sitta och söka på barnvagnar, fina barnkläder och mycket annat. Ni som känner mig blir nog inte ett dugg förvånade nu :) Men trots den stora längtan så är den kanske många gånger lite för stor för mitt eget bästa.
Jag har kärat ner mig i bugaboo donkey vagnen. Jag kan verkligen inte låta bli!! :))
